Jag föddes 1947 i Näs socken, Jämtland. Under mitt första år flyttade jag först till Rörön, sedan till Sveg, där jag fick en ny familj och där växte jag upp. Jag tog studenten 1966 i Östersund och sjukgymnastexamen 1968 i Stockholm. Därefter arbetade jag på olika platser i Sverige, samt i Wien och Alyshame, England. Ett läsår studerade jag etnologi på Wiens universitet. 1974 började jag på Östersunds sjukhus. Året därpå övergick jag till att arbeta på distrikt, mestadels inom habilitering och psykiatri.
Jag känner mig mer som jämte än som svensk, mer europé än svensk, men mest som en liten del av mänskligheten. Oavsett familj har jag rötter i Jämtland/ Härjedalen. Vissa rotskott har spritt sig till USA och Kanada. I den nuvarande släkten finns även tillskott från andra delar av världen.
På en sångkurs skrev jag och läste upp en text, i stället för att framföra en sång. Av kursdeltagarna blev jag uppmanad att fortsätta skriva. Detta var år 2000. Efter det började jag ge efter för behovet att uttrycka mig i skrift, vid tillfällen då känslor och tankar måste klargöras.
Jag har alltid fascinerats av berättelser om människors liv. Vid samtal med kollegor, vilkas uppväxt visade sig spegla Sveriges nutidshistoria med spår från gamla tider, uppstod en idé: Varför inte skriva ned min egen berättelse? Min uppväxt och mitt liv har innehållit många blandade känslor, många blandade tankar, som har varit en drivkraft i berättandet. Min berättelse är en skildring av hur ett tidigt trauma av en mors död och de känslomässiga konsekvenser det medfört, har påverkat mig som barn såväl som vuxen. Jag är förvånad över att spridda känslor och minnen ändå blev en sammanhållen berättelse. Förvånad över att ett svårt ämne kan göras med glädje i skrivprocessen. Under skrivprocessen värkte det så småningom fram en dröm om att ge ut en bok, som jag kunde hålla i min hand.
Jag är numera pensionär och bor i flerfamiljshus med äldre grannar, som har många livsöden att berätta om. Viktigast av allt för mig är barn, barnbarn och vänner.
