Christina Mattsson – Kerstin Mattsson

Christina Mattsson, författarens dotter, är född och uppvuxen på Frösön för 73 år sedan. Jämtska på både mor- och farsidan. “Trots att jag inte bott permanent i Jämtland på över 50 år, känner jag mig  och betraktas fortfarande av många som jämtska. Är ”hemma” flera gånger om år för att titta till mitt hus på Frösön eller åka till stugan vid Hensjön. Med föräldrar, som trodde och litade på sin dotter, såg jag inget som omöjligt. Min släkt har präglats av starka kvinnor, vilket inte minst mamma Kerstin var bevis för. Antagligen var det därför som det dröjde innan jag själv slog i det bekanta glastaket. Jag kunde nämligen inte föreställa mig att något sådant fanns och märkte det inte. Nu ”på gamla dar” vet jag dessvärre bättre. Jag är fackboksförfattare eftersom jag haft kunskaper som jag velat förmedla i skrift, men jag har också fungerat som redaktör. I många år arbetade jag som producent på Sveriges radio, en uppgift som är att likställa med ett redaktörskap. Jag fungerade senast som redaktör för boken om systrarna Jobs (Votum 2018) och det är som redaktör jag nu samarbetar med Jengel förlag”.

Men i det här sammanhanget är Christina Mattsson en biperson; huvudpersonen är Kerstin Mattsson, född 1914 på Edsåsen, Undersåker. När hon var i 80-årsåldern tog fram sin gamla skrivmaskin och skrev ner sitt livs berättelse.

Det är en kvinnohistoria som tål att påminna om. Som kvinna förväntades hon stanna hemma och hjälpa till, men vägrade foga sig. Istället gick hon sin egen väg, tog lån och utbildade sig till sjuksköterska, gifte sig och flyttade till Frösön. Som hustru till Ture Mattsson, en kommunalpolitiker med många engagemang, valde hon senare att bli hemmafru innan hon tog itu med skötseln av firma Axma-rör.

Nu har minnesanteckningarna blivit en bok. Kerstin var född Stadigh och alla som är det minsta intresserade av Stadigh-släktens och Edsåsens historia har glädje av att läsa hennes version när hon berättar om familjen, om sina två äldre systrar som dog i difteri inom loppet av ett dygn, och om sina fyra yngre bröder. Men Kerstin berättar också detaljerat om pensionaten som fanns i släkten; det pensionat som faster Emma drev på Edsåshöjden och fjällpensionat Stadighgården.

Kerstin blev sjuksköterskeelev på Östersunds lasarett när restriktionerna var många och underliga. Hon fick sin examen 1943 och tjänstgjorde sedan tillsammans med profilerade läkare som dr Rentzhog, dr Loos, dr Odelberg och andra. Men när heltidstjänsten som specialistsjuksköterska på ögonkliniken blev ledig, valde hon att stanna hemma med familjen. Maken Ture hade köpt ut sin kompanjon i rörfirman och samtidigt tog kommunalpolitiken alltmer tid. Han måste byta skjorta varje dag, ibland flera gånger beroende på vart han skulle och var han skulle delta, skriver Kerstin i sina minnen. Han ägde 32 vita och duvblå skjortor, som skulle tvättas och strykas. Det var Kerstin som skötte uppgiften, en överraskande upplysning när vi vet att hon senare tog hand om den krisande rörfirman med ett femtontal anställda.

Men Kerstin gjorde som hon ville, hon vägrade att foga sig. Kerstin var en bångstyrig dotter. Det fick också bli titeln på boken som är utgiven på Jengel förlag.