Mitt namn är Lena Östling och jag föddes en vårnatt 1967 vid foten av Sonfjället, närmare bestämt i Hedeviken i härliga Härjedalen. Där växte jag upp, med allt vad det innebar av frihet, eget ansvar, frisk luft och ofta hårt arbete från unga år med alla djuren på gården. I Jämtland och Härjedalen är jag hemma och här vill jag leva mitt liv.
Det som mest präglat min uppväxt och mig som person är livet i den lilla byn som har sjön på ena sidan och berget på den andra sidan om stora vägen, och Sonfjället som står där så tryggt och majestätiskt. Tillvaron med djuren på gården där jag växte upp lärde mig så mycket vad gäller omtanke, arbete och att se framåt hela tiden. Det som ska göras ska göras nu, för sen är det försent. De vilda djuren, som alltid var närvarande, gjorde mig glad, jag älskade dem alla, utom råttor och möss. Arbetet på gården var kanske inte alltid så roligt när jag var liten, men nu ger det mig underbara minnen. Det är klart att jag ofta hade föredragit att ligga på stranden vid Vågen och badat och solat i stället för att hässja hö, men oj vad skönt det var att ta ett dopp sent på kvällen när allt var klart för dagen. Tidiga mornar på hästryggen med solen i ryggen, fåglarnas morgonpsalm, hästens frustande i morgondimman som höll på att lätta har självklart präglat mitt liv väldigt mycket.
Tävlingsinstinkten har alltid funnits och jag tävlade i ponnyhoppning upp till SM-nivå, sedan började jag med hästuppfödning. Flyttade till Östersund och jobbade där under cirka tre år, innan jag flyttade hem till Härjedalen igen. Jag blev välsignad med tre barn och började studera beteendemedicin på högskolan i Östersund. Sedan fortsatte jag att studera till tandhygienist i Falun och på universitetet i Karlstad. Det har sedan varit mitt levebröd. Har för nöjes skull läst kortare kurser på Harvard och UNLV och några andra utbildningar, det gick av bara farten. Flyttade en kort period till Dubai och bodde stundtals i USA, men flyttade alltid hem till Härjedalen igen. 2010 flyttade jag till Östersund och har sedan dess bott här.
Skrivandet då? Jag älskade att skriva och läsa väldigt tidigt. Började vid cirka fem års ålder drömma om att bli författare, så det har tagit några år att uppfylla drömmen. Jag skrev mycket när jag gick i skolan, långa berättelser, framför allt om djur, som mina lärare fick plåga sig igenom. Min stavning var nämligen inte den bästa, vilket den aldrig heller skulle bli. Det märkliga är att jag egentligen inte brydde mig så mycket om det utan det var skrivandet och att få uttrycka mig i skrift som var det viktiga, att få ut min berättelse på papper.
Som barn fantiserade jag mycket och skrivandet var ett sätt att få ut fantasin ur min hjärna för att få plats med ny fantasi, ja, det var känslan då och därför började jag skriva.
Syftet med min bok om Varga är att ge barn kunskap om våra vackra rovdjur som vandrar så stolta i vår egen natur. Jag vill att de ska få se dem i sitt verkliga jag med riktiga bilder och saklig information om hur de lever sina liv när de får vara ostörda i deras rätta miljöer.
När mitt barnbarn föddes gick jag ner till bokhandeln för att köpa en bok om våra vilda rovdjur och upptäckte att det inte fanns någon bok för barn med riktiga bilder. Det fanns många tecknade böcker om lejon och tigrar, men inte en enda om våra nordiska rovdjur. De tecknade böckerna var, i mina ögon, riktigt dåliga. Var det ett lejon eller en sol, ja, det kunde man fundera över. Jag gick till leksaksbutiken och letade efter gosedjur och där var det samma sak. Inte en enda som liknade våra djur, men flera tropiska djur. Det irriterade mig så till den milda grad att jag gick hem och skrev en berättelse till mitt barnbarn om just vargen. Efter många vändningar och vridningar i text och bild skulle jag så trycka boken. Jag skulle göra EN bok.
Till slut sa en vän att det vore bättre att göra flera böcker och jag fick en ny tanke. Kontaktade några olika bokförlag med ett halvdant icke färdigskrivet manus och alla ville hjälpa mig. Jengel var nära och bra och jag startade, ett för mig, helt nytt projekt. Det visade sig att det var svårare än jag hade kunnat tro att få tag på bilder, men vi lyckades till slut. Det blev inte den bok som jag tänkt från början. Ofta blir det inte som man tänkt sig utan det blir mycket bättre och så var det den här gången. Tanken, eller målet, är att det ska bli fyra böcker, eventuellt fem, och Varga är först ut.
Förhållandet till innehållet i boken kan kanske beskrivas som att Varga blev min lilla bebis.
Författardrömmen är att det ska bli tre eller fyra böcker till i ämnet “Våra vackra stora rovdjur”.
Har i och för sig flera berättelser om mina hästar som jag har skrivit ner som skulle kunna bli en bok för de lite äldre barnen. Den stora drömmen är att kunna leva på skrivandet, men det är troligen alla författares dröm.
Idag bor jag i Östersund och jobbar som tandhygienist hos en privat tandläkare. Fritiden spenderar jag helst i Stockholm hos mina barn och barnbarn, men naturen här och speciellt i Härjedalen är det vackraste jag vet och där vandrar jag så ofta jag har möjlighet.
