Jag föddes 1949 i Stockholm och växte upp på Lidingö tillsammans med föräldrar och fyra bröder. Vi bodde i tjänstebostad med åtta lägenheter och många barnfamiljer vid en skog. Vi växte upp tillsammans, sprang ut och in till varandra, åt middagar, lekte lekar på gården och i sandlådan, gjorde majbål och firade midsommar och jämförde våra julgranar.
Min relation till Jämtland har jag från min mor Karin, född Faxén, gift Ström. Hennes mor Hildur, född Johnsson gift Faxén, och far Birger Faxén finns i många generationer bakåt i tiden av bönder och deras gårdar i Stavre och Faxälven i Nälden. Som barn tillbringade vi många somrar och skollov där. Släkten är jättestor och de är lätta att återknyta till.
Jämtland har lyskraft med vackert ljus, stora höjder och vidder, skogar och vattendrag. Det var hårt arbete och ändå ett lugn över dem vi träffade. Gården i Nälden med vacker utsikt, stora vackra rum, kök och skafferi med god riktig mat; renskav, älg, pärer, surströmming på tunnbröd och mylta. Morfar och morbror var jägmästare och vi imponerades av alla gevär och horn som prydde väggarna när man steg in. Djuren som fanns i ladugården kunde vi komma nära. Min mor föddes på gården de bodde på övervåningen, de var fem barn och hon växte upp och började i byskolan i Nälden. Familjen flyttade in till Östersund i en villa nära regementet, där gick de på läroverket och min mor tog studenten.
Jag är präglad av mina föräldrars engagemang för livet och tron på en god men inte menlös Gud. Så långt jag kan se bakåt i släkten finns både bildning och tro som sporrade varandra, det fanns ingen motsättning, tvärtom, och det ledde till engagemang i samhället. Starka mödrar i släkten bar upp tron och familjen med kulturen, sång och mat. Starka fäder fick uppdrag ute i samhället och kyrkan. Så var det då. Min mormors släkt kände jag inte till lika mycket som min morfars.
Min far Ingmar Ström var präst och chefredaktör för kyrkans tidning som då hette Vår Kyrka, senare blev han biskop i Stockholm och gick i bräschen för kvinnliga präster. Hans arbete har påverkat mig. Han skrev en konfirmandbok som blev förbjuden av kyrkan i Sverige för att den var så radikal, men han var omtyckt av folk som konfirmerades av honom och som mötte honom i radio och TV. Boken gick på export till Tyskland, Kom och se hette den, utgiven på Verbums förlag. Förändringsarbete i kyrkan är aldrig lätt, trots att den unga kyrkan och Jesus själv drev förändring.
Jag började skriva som präst när jag var 36 år. Prästyrket innebär att arbeta med ord, läsa, tolka, härleda, formulera och studera, skriva och tala dagligen. Det var ett situationsbundet arbetsrelaterat skrivande; predikningar, föredrag, tal på begravningar, vigslar, konfirmationer, etcetera Jag har tyckt om att formulera mig så att det blir som ett tilltal. Allt jag skrivit har använts vid ett enda tillfälle och de senaste tio åren har jag predikat utan manus.
Några skrifter har det blivit. Tillsammans med prästen Birgitta Winberg skrev jag 1992 den första konfirmandboken av kvinnliga präster; För dig utgiven på Proprius förlag. Tillsammans med prästerna Kerstin Wimmer, Bo Larsson och Jan Sahlin skrev jag 1996 konfirmandboken På riktigt på Verbums förlag. Vi arbetade som konfirmandkonsulenter och vidareutbildade andra präster i stiftet. Samma år gjorde prästen Staffan Hellgren och jag en lärarhandledning och ett manus till en film för ungdomar i livsfrågor; Ut ur paradiset. År 2010 tog jag en PhD i predikokonst i Chicago i USA. Samma år tillkom Världens Mässa som jag skriver om i boken.
Jag har funderat på mitt arv och på vad jag fått av mina föräldrar, och nu särskilt på min mors anmödrar. Jag funderar också på vad jag själv ska lämna över till mina barn och barnbarn. Idag känns det som att det nästan inte är okej att tala om sin egen trosuppfattning med sina barn och barnbarn. Det har kommit en ny typ av fråga som: är du kristen? Eller: är du aktiv kristen? Så frågade man inte förr. Vem kan eller skall avgöra det? Vår öppna folkkyrka tar emot alla som vill vara med, inte på hur troende man är. När jag arbetat med invandrare förstår jag frågan för de kom från andra trosuppfattningar. Det är inte vanligt att tala om sin tro om man inte är medlem i ett samfund med bekännelsekaraktär, de är vana vid religiösa ord som används av de redan frälsta. I Chicago talade man lätt om sin tro, baptisterna var många. I dag finns många som vuxit upp i fria samfund och som vuxit ur dem, för att de med tiden upplevs alltmer stängande; man måste ha en viss trosuppfattning om allt i en tro. Många kommer över till svenska kyrkan just för att den är öppen. En annan sak är att vi har en bibelkritisk historisk forskning som hela tiden pågår och många av den senare tidens nya landvinningar kan härledas av forskning i andra ämnen, som judisk forskning, som ökar vår kunskap om kristen tros rötter. Varje bibelöversättning som görs tar del av den senaste forskningsresultaten på många olika områden. Det gör tron mer levande, utveckling pågår hela tiden.
Det var en ny upptäckt för mig att läsa En man steg på tåget av Mats Rolén, utgiven på Jengel Förlag. Där fick jag läsa om min mors och mormors släktträd från Stavre. Jag visste inte att mödrarna i tre led varit baptister och att de bott i gården där sedan 1700-talet. Av min mor ärvde jag innerligheten i tron. Av min far ärvde jag kritiskt tänkande och oräddhet.
Min mormors pianonoter har jag, hon spelade Chopin. Min mamma fick piano- och sånglektioner och sjöng vackert. Hon kunde måla i olja. Jag var socionom, vi hade tre små barn och jag omskolade mig till präst. Jag hade inte tiden att vara intresserad av släkten då, det kom senare. Mina föräldrar hyrde ett sommarhus i Anviken några somrar när vi var små och där träffade vi mormor och morfar. De hade flyttat från villan i Östersund till en lägenhet när alla deras fem barn flugit ut och flyttat söderut i Sverige. Vi vistades mer i Nälden, där morfar kom ifrån. Modersarvet har väckt mitt intresse, nu när jag vände på tavlan med fotot på salen från grosshandlarvillan i Stavre och fick upp släktträdet därifrån. Min morfars släktträd finns längre tillbaka i Tullus.
Min fars släkt är väl dokumenterad i Skåne och Eslövs museum. Farfar Tord Ström var född i Eslöv. Han gifte sig med Agnes född Palm hon var prästdotter till Ored Palm och Louise Humbla. Farfars far hette Walter Ström, farfars mor hette Carin Ljung de hade elva barn. Walter var gynekolog och läkare vid Statens Järnvägar vid Eslöv station. Farfar Tord blev präst och kom till Stockholm på inbjudan för att arbeta som fattigpräst åt en privat stiftelse och barnavårdsnämnden i Hagalund. Fattigdom, barndödlighet, alkoholmissbruk, trångboddhet var utbredd. Farmor och farfar bosatte sig där i samma hus som barnavårdsnämnden. Farfar berättade att han jordfäste dem som dött av svält. Ärkebiskopen Natan Söderblom kom på visitation till Hagalund och lyssnade på farfars idé om nödhjälpsarbete. Så sattes det i gång ett beredskapsarbete med insamling i Djursholms församling som var rik och kyrkoherde Natanael Beskow var positiv. Tord och Natanael blev kamrater för livet de hade mycket gemensamt. Det blev ett vägbygge och avlöning i kyrksalen i Hagalund. Det var en socialorienterad kristendom. Farmor och hennes mor var prästfruar med stora hushåll och många barn långt bak i tiden.
I Bakom målningarna skriver och målar jag personligt, vilket är nytt för mig.
Boken är skriven av lust att ge vidare arvet jag fått. Jag har en ambition att skriva med alldagliga, vanliga ord om det som kallas för religiöst. Går det? Jag försöker i alla fall. Jag tar upp några teologiska tolkningar i historien som är lite ovanliga och fräscha, som säger att allt inte är som man tror. Alla tusen tillfällen som varit, vad blev de av dem? Jag ser inte något resultat. Behovet av att samla ihop och gestalta en del föddes i målningarna och denna bok.
Jag fick lust att berätta om och beskriva de händelser i Bibeln som är viktiga för mig och som gestaltas i gamla konstverk. Under några intensiva år botaniserar jag i den stora skatten i konsthistorien. Jag är uppslukad och förälskad i att blanda färger och måla!
Denna bok är en författardröm! Jag fortsätter måla och om jag får leva och ha hälsan får tiden utvisa om det blir något mer skrivande.
Jag bor åter i min hemstad Lidingö. Vi köpte en gård i Skåne där vi gör saker tillsammans. Jag är en lycklig pensionär med make, tre vuxna och utflugna barn sedan länge och nio barnbarn i olika åldrar. De ger mig glädje.