Mitt namn är Jonny Taflin och jag föddes 1945 i Hede, Härjedalen, och hade mina uppväxt- och första ungdomsår i Hedeviken, innan jag som trettonåring delvis lämnade hemmet och byn för fortsatt skolgång i Sveg och därefter andra ställen.
Ändå tycker jag att jag aldrig riktigt har lämnat hembygden, då jag löpande under alla år därefter återvänt och besökt mina föräldrar, så länge de levde, på hemgården i byn, under tiden jag bott i Stockholm tio år och Östersund i trettio år. Så min relation till hembygden är fortsatt stark och fast, och jag har med inlevelse och intresse försökt följa utvecklingen i bygden.
Barnaårens upplevelser och intryck tror jag sätter outplånliga spår i själen, och minnen för livet. Särskilt om inte takten på förändringar i naturen och omgivningarna är så hög eller snabb, vilket ju är fallet i en liten by på landet, långt ifrån storstäderna, och människorna som bor där är relativt intakta.
Min barndom och uppväxt präglades av de enkla förhållanden som rådde i vårt småbruk på den tiden, 1950-talet, i en familj som ändå med öppna ögon omfamnat de möjligheter till utveckling som funnits i fortsatt utbildning och kunskap om omvärlden.
Om mina tidiga år i Hedeviken har jag berättat i min nya bok. Det är ju så, när man blir äldre, att tankarna ofta går bakåt i tiden, och man försöker minnas hur det var då. Somliga minnen är väldigt tydliga, medan andra är mer svajiga. Och väldigt spretigt blir det. För att få någon ordning på tankarna sorterade jag dem med en sorts struktur som samlade vad jag tyckte var intressant i åtskilda områden, eller ”kapitel”.
Så tänkte jag att vi blir färre och färre, vi som blir kvar av de gamla från förr, i byn. Det kunde vara roligt att dela minnena med andra som känner igen sig, innan det blir för sent och ingen av oss finns kvar. Även att låta de yngre få ta del av hur det var på den tiden, för skillnaden mot nu är stor. Och det brukar vara så, att vi gamla är dåliga på att berätta för våra barn hur det var.
Jag började skriva ner det som så småningom blev en bok för ungefär ett år sedan, och som nu ges ut i färdigt skick. Det blev ingen biografi och inte heller en historisk text, eller en roman – eller autofiktion. Boken handlar om mina minnen av hur barndomen var för mig och mina kamrater i byn och trakten däromkring på 1950-talet, och något om återblickar och jämförelser med nutiden. En sorts enkel kulturhistorisk berättelse om livet där och då, kan man väl säga.
Några författardrömmar för framtiden har jag verkligen inte. Men man vet aldrig …
Idag bor jag och min kära sambo Lena i Sundbyberg, där vi som pensionärer har ett gott liv, och kan besöka tidigare hemtrakter i Härjedalen, Jämtland och Värmland och Höga Kusten när vi vill, när andan faller på.
En bok har jag skrivit tidigare, på eget förlag, för femtontalet år sedan, när jag hade mitt just avslutade arbetsliv i färskt minne. Den heter Tjänsteresor jag alltid glömmer – eller med tung portfölj ut i världen. Den handlade om just det. Minnen från mina resor i arbetet under trettio år, i hela världen. Berättat medan jag ännu kom ihåg vad jag skulle berätta.