Du brukade säga: ”Att skriva tjänar sitt syfte i skrivandets stund.”

Det var tidigt 80-tal i Årsta, och du – den respektingivande läraren – smög upp vid min skolbänk. Din uppmaning var riktad mot mig, inte klassen. Kanske såg du min strävan att vilja vara till lags, att mina svar var de förväntade. Du krävde något äkta – ord sprungna inifrån.

Först 40 år senare, när en väninna bjöd med mig på en prova-på-dag i skrivande, förstod jag dina ord: ”Att skriva tjänar sitt syfte i skrivandets stund.”

Du hade erbjudit mitt tonåriga jag en väg ut, och jag skriver nu. Orden faller fritt.

Skrivandet placerar mig i ett brutalt här och nu. Sladdnystan som aldrig klaras upp, dammråttor i hörnen eller smulor i sängen väcker inte längre min inre nervighet. Jag skriver om sådant som fascinerar mig – nämligen relationer och människoöden. Nyfikenheten på människors innersta har blivit min drivkraft, likaså i skapandet av berättelsen Innan Ljuset Faller. Min fantasi har fått en scen, ett ljus och en möjlighet.

Planen var inte att skapa en roman. Jag fantiserade kring en pastor för att närma mig mitt laestadianska ursprung.

Men när en prima ballerina i stället tog plats i mitt huvud tvingades pastorn kliva åt sidan.

Jag har alltid varit intresserad av olika dansformer, och att röra mig till musik har varit mitt uttryckssätt. Därför kändes det naturligt när prima ballerinan blev en karaktär. Genom hennes rörelser och skrivna brev växte skilda människoöden fram. Karaktärerna vävdes samman till en välbalanserad berättelse: tre kvinnor och en man, för evigt bundna till varandra.

Innan Ljuset Faller är en generationsroman. Det är inte min historia – ändå förstår jag karaktärernas längtan efter att väva sin tillvaro kring en enda person, att bli utvald. Det evighetslånga sökandet efter bekräftelse. Hur svårt det är att bli lämnad. Sviken. Den där ständiga jakten efter tillit. Det som borde vara enkelt blir en kamp. Skörheten tar över. Tomheten styr.

Jag slås själv av mörkret, men jag ser också ljuset stråla in genom sprickorna.

Kanske förvandlar skrivandet mig till prima ballerinan som dansar för att finnas. I den mörka salongen blottar jag en del av det vanskapta i mig. I salongens mörker skriker jag – men blir samtidigt en del av något vackert. Svävande. Jagad av tiden. En begränsad stund.